Det är ett helt renoverat stenhus som är uppdelat i tre lägenheter, var och en av husen består av två våningar, på första våningen finns kök och vardagsrum och på andra våningen finns det två sovrum och ett badrum per hus, Husen är fullt möblerade och utrustade med alla nödvändiga apparater och apparater. På bottenvåningen i huset finns ett socialt rum på cirka 70 kvadratmeter tillgängligt för hyresgäster, med brädspel, läsning etc. Husen ligger i Baixa Limia Serra do Xures naturpark som ligger sydväst om provinsen Orense, i regionen La Baja Limia. Det täcker ett stort territorium som motsvarar de högsta områdena i rådet för Entrimo, Lobios och Muíos, som gränsar till Portugal och den portugisiska nationalparken Peneda-Gerês. Tillsammans utgör det en följd av åsar och dalar med kort längd och branta sluttningar där befolkningen i Requiás sticker ut.
Parkens vegetation inkluderar både arter från Atlanten och Medelhavet. Ek melojares finns i överflöd, som åtföljs under 1000 meter av björkar och i högre höjder av vild furu och barlind. Kastanjer, järnek, kork ek, arbutus och i busklagret, ljung och piornos visas också. Det finns också enklaver med omlåsning, främst Pinuspinaster. Flodskogarna runt vattendrag är huvudsakligen gjorda av ask, al, poppar, pil och hasselnötter. Bland den existerande faunan kan nämnas rovfiskarna i det öppna fältet, som den vanliga kestreln och muggen eller örnen. Ägnar, culebreras och retriever flyger över området. Bland däggdjur citerar närvaron av en reducerad vargkoloni, tillsammans med andra arter som kanin, rådjur, räv, oter eller vildsvin.
Miljön består av små byar där förfäderna fortfarande bevaras. Romerska legioner passerade här för att erövra callaici-stammen, det vill säga galaterna. Det fanns ingen gräns vid den tiden och det skulle fortfarande ta tid. Samma flod med två varianter. Limia för galicierna som ser honom född i källorna till Antela och Lima för portugiserna som ser honom dö i Viana do Castelo. Hela området domineras av floder. Många bifloder följer Limia som är värd för tre stora reservoarer: Salas (Requiás) Som Conchas och Lindoso. Den senare med damm på portugisiskt territorium och galiciskt vatten. Detta är emellertid en torr linje eftersom det inte är floderna utan bergen som när vi närmar oss definierar horisonten med dess sågprofil. De är omisskännliga med sina karakteristiska toppar som slott. I höjd bevarar de de iberiska halvönens lägsta glaciärcirkus. Från norr till söder, Serra do Laboreiro och Queguas; bergen i O Quinxo; höjden av Santa Eufemia, redan en granne till Serra do Xurés som står på den högsta punkten i alla dessa berg i toppen av A Nevosa (1 539 m); längre väster om Serra do Pisco i (Requisa) och längre bort Serra da Pena och markerna för blandade Couto som en gång tillhörde varken Spanien eller Portugal.
De robusta klipporna deltog i jakten på den sista björnen av dessa breddegrader och bevittnar idag återkomsten av Xurésget genom en plan för att återinföra den vilda geten. För att bevara all mångfald lanserades en av de första samhällsupplevelserna av gränsöverskridande samarbete. I rangordning bildar nationalparken Peneda-Gerês (Portugal) tillsammans med Baixa Limia-Serra do Xurés naturpark en enda naturlig juvel i denna gamla och nya Gallaecia. Den portugisiska delen bevarar mycket lummiga områden med stora träd som tidigare användes för att navigera som svalare, ramar och berömda master i de sju haven. FLORA: Stora buskar med några endemismer som Iris boissieri. Robledales och medelhavsbeståndsdelar av kork-ekar (Quercus suber) och madroño (Arbutus unedo). I de högsta områdena åtföljs det av vild tall (Pinus sylvestris) och barlind (Taxus baccata).
FAUNA: Vargbesättningar (Canis lupus) och stora byte: rådjur (Capreolus capreolus) och bergsget i ett återintroduktionsprogram. På högländerna och i halvfrihet kallas hästen Galicisk ponny eller Garrano (Equus cavallus). Sporadiskt är Golden Eagle (Aquila chrysaetos ROUTES: Baixa Limia-Serra do Xurés naturpark) ett av de skyddade områdena med den största historiska, etnografiska och miljömässiga personligheten i det autonoma samhället. Det finns vandringsleder som i vissa fall efterliknar delarna av Via XVIII eller Vía Nova som kopplade de Augustinska städerna Braga och Astorga. Vägar milstolpar kan fortfarande beröras i Miliarios-området, nio kilometer från Lobios på stigningen som leder till Portela do Home. Från norr är en av ingångarna till den portugisiska nationalparken Peneda-Gerês. För att komma dit rinner den i sikte av floden Caldo. De termiska fördelarna som hans namn hänvisar till kan fortfarande åtnjutas idag. Lite längre upp får du den modiga strömmen av A Date, som rinner in i ett vattenfall. Full av regn är den högsta och mest imponerande i Galicien. Området för vägar och hållplatser bevittnas av platsen för Aquis Querquennis, ett romerskt läger i Bande, vid stranden av As Conchas-reservoaret. Webbplatsen konditioneras som ett romaniseringsmuseum. I samma kommun kan du besöka Galicias första kyrka med en Visigoth-anläggning, eller det är bättre att säga Sueva i Santa Comba. Runt Salas-behållaren, i Muíos kommun, finns det också vandringsleder som är avslutade med en arkeologisk väg.
En lokal väg från kommunens huvudstad i Mugueimes leder oss till kanten av dess vatten, med utmärkta möjligheter för vattensporter och till de megalitiska resterna av Casiña da Moura och Casola do Foxo. De infödda nötkreatur som är perfekt anpassade till svårigheterna med sierra är Cauca-ko, miniatyrer med långa horn. De har varit i utrotningsrisk. En bra plats att observera dem är i stadshuset i Entrimo. Speciellt åtkomst från kommunens huvudstad i A Terrachá till Olelas, en av de mest ursprungliga byarna i provinsen Ourense ...
Den klimatiska mångfalden innebär i Baixa Limia-Serra do Xurés naturpark två klimat och följaktligen två olika vegetationer. En av de stora attraktionerna i denna park är landskapssorten. När det gäller vegetationen är detta utrymme beläget mellan två stora regioner i europeisk flora: Euro-Sibirien, Atlantprovinsen och Medelhavet, mattan-Leonese provinsen. Därför växlar vegetationen lövskogar, karakteristiska för fuktiga klimatzoner, med vintergröna. Då hittar vi melojo ek, björkar (under 1 000 meter), kastanj, järnek eller ljung. Bland faunaen måste vi nämna kärnan, musen, huggormen och några vargar. Dessutom finns det kaniner, rådjur och vildsvin. Invånarna i området drar nytta av marken genom gräsmarker och fodergrödor och växlar dem med rågbygar.
För älskare av natur- och kulturvärden Vegetation: Övergångszon mellan två stora europeiska blomsterregioner: Eurosiberian (Atlantprovinsen) och Medelhavet (Carpetano-Leon-provinsen). Av denna anledning växlar vegetationen lövträdskogar, kännetecknande för fuktiga klimatförhållanden, med vintergröna, mer anpassade till vattenbristen under vissa perioder av året. Den mest utbredda växtbildningen är lövskogen med ek (Quercus Pyrenaica) och björkträd (Betula celtiberian), med närvaro av madroño och järnek i de högsta höjderna. Det finns flera växtändemismer, bland dem Prunus Iusitanica, en art som koloniserar ravinerna och andra områden med hög luftfuktighet.
Fauna: Däggdjur: Det finns ett återhämtningsprogram på gång av hästen (Equus cavallus) som kallas Gari Pony Galego, som lever i halvfrihetsregimet i de övre delarna (Leboreiro, O Quinxo, Santa Eufemia, Xurés ou Pisco). Fauna är mycket varierad. Bland amfibier och reptiler kan vi nämna rabilarga salamander, den iberiska ödlan och viperinslangen. De två reservoarerna som ligger i parken är livsmiljö för viktiga fågelpopulationer. Små dykning, gräsand, grebes och örn är några av dem. Det finns också förekomst av guldörn, alcotán, azor, hök, culebrera örn, vanlig kestrel, gök, picapinos näbb och snabb. Förutom jaktarter som vildsvin, rådjur, patridge, hare eller kanin, representeras däggdjur av varg. vanlig shrew, otter nougat, gineta, wildcat och weasel. I vattendraget visas öring.
